Jag överlevde allt skjutande på nyårsnatten!

Ett förskräckligt oväsen. 

Annars håller jag fortfarande på och äter upp mig för vintern. Min mage släpar väl snart i marken. Jag måste säga att det inte har varit roligt att vara ute heller den senaste tiden, så jag har för det mesta legat på sängen, soffan eller under sängen. Jag väntar så lång tid som möjligt innan jag går ut och gör mina behov. Jag har övat upp mig så att jag kan hålla mig en hel dag, utan att behöva gå ut. Det finns tid för en massa tankar när man inte gör någonting annat än vilar; till exempel, Varför släpar människorna in ett träd i vardagsrummet? Är det för att dom inte vill gå ut och istället tar in skogen? 

Hej!

Igår var det hett! Ligger för det mesta på terrassen och sover, men ibland är det svalare inne.

Jag såg en räv på gården igår. Jag fräste och morrade åt den och det hjälpte. Den lommade sakta iväg och det såg precis ut som om den haltade. Kaninerna brydde sig tydligen inte mycket, de bara fortsatte dricka vatten.

Men det var skönt att efteråt sitta och mysa med gamla och unga matte. Dom uppskattar verkligen att jag skrämmer bort inkräktare.

Sådana här dagar saknar jag min syster. Hon försvann i augusti i fjol och jag kände mig så ensam. Ingenting var sig likt efter det. Först fick hon en massa små ungar, som försvann till nya hem en efter en. Jag var verkligen nöjd när de for för ni vet inte vilket liv det var hemma! Alla sprang om varandra och var helt vilda. Jag vande mig vid att hålla mig borta för det mesta, kom bara hem för att äta. Sen när det bara fanns en liten kattunge kvar försvann Jolie och kom aldrig mera tillbaka. Jag väntade och väntade och sökte på alla vanliga platser, men ingen Jolie. Ibland tröstade jag mig med att ligga på hennes sovplatser och snusa in hennes doft, som fortfarande fanns kvar. men nu har all hennes doft försvunnit och jag har fått lära mig att vara ensam katt i familjen. Jag får nu mycket mera uppmärksamhet av alla, när jag är den enda katten, så det är en liten tröst, men jag har kvar minnet av Jolie.

Såna minnen kommer tillbaka, när jag ligger här och dåsar.

En liten tupplur igen...

Jag hamnade ut i natt igen, men det är egentligen inte så illa nu på sommaren. När det är varmt och fint som i natt går jag gärna ut om jag har fått vila inne på dagen. Vem vet, kanske jag kan fånga någon mus eller nåt...

Hej; jag heter Sputt, fastän jag kallas för Sputti. Jag föddes i april 2011 och kom till min adoptivfamilj när jag var ca åtta veckor gammal. Min första familj, där min mamma bor, var inte så snäll med mig och jag har haft det ganska svårt att lära mig lita på människor. Först under det senaste halvåret har jag på allvar kunnat lita på att människorna inte är hårdhänta med mig, men fortfarande är jag lättskrämd och tycker inte om plötsliga, höga ljud eller främmande människor som kommer på besök.

Jag är hankatt och kom tillsammans med min syster hit till min människofamilj, hon var nästan som en mamma för mig. Hon tvättade mig och tröstade mig. Hon var inte lika rädd som jag och klarade också mycket bättre av att anpassa sig till de nya människorna. Hon var den viga av oss. Ja ni skulle ha sett när hon klättrade högt upp i den stora asken på gården där vi bodde tidigare! Då var nog människorna rädda att hon skulle falla. Men inte! Hon kom så vigt ner därifrån, fast hon då bara var tre månader gammal. Jag vågade bara ta några klättertag och då var jag rädd att jag inte skulle kunna komma ner.

Min klumpighet är vida känd inom familjen.

Ja det var tider det! Första sommaren när vi lärde känna gräset, blommorna, träden och alla små djur!

Tid för en tupplur! Jag kommer igen.

Sputt